Fem fördelar med att få en ADHD-diagnos
Nu har jag skrivit om makens ADHD-diagnos i ett par inlägg, först om vad kärleken klarar av att övervinna och sedan om vilka nackdelar hans svårigheter har i familjelivet. Nu till de fördelar vi upplever av att han genomgått en utredning. Men först lite bakgrund.
Jag har alltsedan min man först uppvaktade mig, som i den mest romantiska film, för sexton år sedan känt att han fungerar lite annorlunda än många av oss andra. Vårt liv tillsammans har haft många toppar och dalar. Man kan kanske tycka att han inte borde behöva en ADHD-diagnos eftersom han klarat sig så bra i livet, med skola och jobb. Och precis det tyckte också sjukvården när han först försökte få en utredning.
Skrev egenremiss
Men eftersom jag då var gravid med vårt andra barn var jag orolig för hur en ny bebis skulle påverka familjelivet. Jag tyckte inte att min mans svårigheter borde avfärdas så lättvindigt. Istället skrev jag en så kallad egenremiss där jag noggrant beskrev de problem jag såg hemma.
Livet utspelar sig ju nämligen inte på bara en arena, att han klarar av att göra karriär betyder inte att han klarar av att hitta balansen för orka vara den pappa han skulle vilja vara. Eller den livskamrat. Och det ger honom massvis av dåligt samvete.
Att få en diagnos är inte allt, men ett steg på vägen. Precis som snödropparna i rabatten bara är ett tecken på en annalkande vår.
Viktig ADHD-diagnos
Men egenremissen gav alltså resultat. Efter att först ha köat i ett år och sedan utnyttjat vårdgarantin för att byta landsting fick han genomgå en utredning. Han fick sin ADHD-diagnos hösten 2014. Det var ingen omvälvande händelse utan mest en bekräftelse på det vi redan visste, men nu kan jag se mängder av fördelar som faktiskt kommit av att ha diagnosen på papperet. Här är de fem största för oss:
1. Acceptans: Att veta är första steget mot att acceptera. Inte som en motsats till att förneka för det har vi aldrig gjort. Utan som i att på riktigt förhålla sig till svårigheterna.
2. Större förståelse: Med acceptansen kommer också förståelsen. För sig själv och varandra. Vissa saker är helt enkelt bara som de är i vår familj. Genom att välja bort vissa aktiviteter eller strunta i vissa ”sociala regler” kan vi må bättre tillsammans.
3. Mer kunskap: En ADHD-diagnos (eller vilken sorts diagnos som helst förstås) ger något konkret att läsa in sig på. Att på måfå googla runt för att lista ut vad problemet kan vara är förstås inget bra. Mycket bättre att kunna låna bra böcker på biblioteket och få fakta.
4. Rätt anpassningar: När man vet, accepterar, har förståelse och kunskap är det så mycket lättare att börja anpassa tillvaron. Hitta vägar som passar. Han behöver inte känna sig dum och få dåligt samvete, jag känner mig inte som hans morsa när jag håller ordning och påminner.
5. Medicin: Den enda hjälp vi fått från vården efter makens ADHD-diagnos är medicinering. Vilket känns bakvänt för det är egentligen så mycket annat som gör skillnad. Men samtidigt är också medicinen startpunkten för allt det andra. Medicinen dämpar hjärnan som går på högvarv, orken ökar och plötsligt finns det möjlighet att faktiskt ta tag i att till exempel göra anpassningar.
Tack för att ni delar med er!
Precis så var det I vår familj med. Min sambo fick sin adhd diagnos för snart 2 år sen. Vi visste redan att han hade adhd, & för mig har det inte varit ett problem, men diagnos & medicinering har gjort det så mycket enklare.
Tack för att du delar med dig 💕
Hej.
Jag sällskapar med en man som har ADHD. Han är välfungerande och jobbar, har sina barn varannan vecka.
Just nu funderar jag mycket på hur det skulle bli om vi flyttade ihop. Är det överhuvudtaget möjligt att leva tillsammans utan att jag hamnar i ett medberoende-beteende där allt handlar om att fixa till så att han behåller struktur o därmed ett jämnare humör?
Min kille är inte våldsam men har humör och det låter mycket om honom. Dessutom blir han extremt envis när han blir arg och diskussioner vill inte riktigt sluta.
Jag har märkt på hans äldsta dotter att hon tar på sig en mammaroll för att pappa ska må bra. Jag har oxå sett att både barnen, hans ex och hans mamma ryggar tillbaka när han blir arg. Ingen vill säga eller göra nåt som kan få honom att tappa humöret. Jag upplever att de styrs av rädsla och enligt mej en slags medberoende-problematik.
Jag har själv levt i en destruktiv relation tidigare och vill inte backa i min egen utveckling eller fälla tillbaka i gamla beteendemönster styrda av rädslor.
Hej och tack för din kommentar! Jag förstår hur du menar med ”medberoende” och har själv tänkt på det ibland. Jag har i perioder haft svårt att hitta balansen mellan vad jag kan kräva/förvänta mig av min man och hans förmåga/ork. Men det har blivit lättare med åren, ju mer vi förstått om ADHD och oss själva. Jag tror att något som är väldigt viktigt är att viljan att utvecklas och samarbeta finns där. Även om den ena kanske får ta lite mer ansvar för tex planering och struktur just för att hen kanske är bättre på det. Hur upplever du att din kille tänker kring det? Kan ni prata om sådant på ett bra sätt? Jag kan förstå att du tvekar kring att flytta ihop, och även om jag inte kan råda dig i den frågan så vill jag skicka med tanken att det kanske inte är nödvändigt att bo ihop! Kanske kan ni ha det fint tillsammans som särbos? Kunna dra er tillbaka till ert eget när ni behöver, och samtidigt ha de bra delarna av relationen när ni ses? Jag håller tummarna för att ni hittar en bra väg framåt för er båda!
Hej och tack för svaret.
Vi har haft några månader som varit tuffa. När jag sitter och analyserar tror jag att en del handlar om att han inte släppt in mej i sin egen planering, stress inför övergång från sommar till mer strukturerat höst/skol/jobbliv.
Vi har pratat igenom det mesta av de konfrontationer vi haft och våra egna reaktioner och plötsligt känns det så mycket mera vi, än vad det någonsin gjort. Nu känner jag mej mer delaktig i hans liv och jag hoppas att han känner samma för mej. Det betyder att de delar av vardagen som vi delar funkar bättre och har färre irritationsmoment.
Fortfarande finns det en del att jobba på, men jag hoppas vi kan fortsätta så här framåt, bit för bit.
Och det där med särbo.. är nog inte helt fel. Jag tänker iaf inte stressa med att flytta ihop.