Relationsrevolutionen – vilken barnsyn har du?

Den kom ut för ungefär ett år sedan. Jag läste den i somras. Och först nu har jag tagit mig för att skriva några rader. Jag syftar på barnläkaren Lars H Gustafssons senaste bok Relationsrevolutionen. Den handlar om mötet mellan barn och vuxna – och om hur vi ser på och påverkar varandra.

I boken Relationsrevolutionen beskriver barnläkaren Lars H Gustafsson sin syn på hur barn bör mötas.

I första delen av boken går Lars H Gustafsson igenom de tre traditionella sätten att förhålla sig till barn som sedan länge funnits sida vid sida i västerländska samhällen. Själv har jag nog lite lagom ogenomtänkt studsat runt mellan alla tre sedan jag blev förälder. Trots att jag egentligen inte är särskilt ogenomtänkt. Men det är så mycket man omedvetet bär med sig från tidigare generationers sätt att fostra barn.     

Jag förställer mig att många som arbetar med barn och unga fått med sig mycket av innehållet i Relationsrevolutionen från sina utbildningar. Men jag som bara är normalpåläst tyckte det var väldigt intressant att se var vårt gemensamma tankegods kring barn kommer ifrån. Därför presenterar jag nu en kort genomgång av de tre sätten att se på barn.

Tre traditionella synsätt              

1 Det auktoritära synsättet: Urgammalt synsätt med rötter i antikens Grekland och kristendomen. Den centrala tanken är att barn ännu är outvecklade och att föräldrarna därför måste ta ansvar och bestämma. Fokus ligger på lydnad och fostran. Förespråkarna menar att dagens föräldrar tappat tilliten till sig själva och därmed blivit otydliga. Nannyprogram på tv och olika föräldrautbildningar med konkreta råd och metoder kommer från detta synsätt. Relationen mellan barn och vuxna ses ofta som en maktkamp.

2 Det naturliga synsättet: En lika gammal tanketradition som också återfinns inom kristendomen, men även många urbefolkningar. Mest förknippas den dock med filosofen Rousseau. Här uppfattas barn som mer kompetenta än vi vuxna tror. De är födda goda och vill i grunden samarbeta. Ambitionen hos förespråkarna är att alltid leva sig in i hur barnet känner och tänker. Synsättet riskerar dock att leda till idealisering och för stora förväntningar på vad barn klarar av.  

3 Det demokratiska synsättet: Detta sätt att tänka kommer ur den utvecklingspsykologiska tradition som varit stark i vår del av världen sedan 1950-talet. Men den kan också hittas redan hos filosoferna Aristoteles och John Locke. Barnet ses som ett oskrivet blad vars utveckling stegvis sker i samspel med de närmaste. Stor betydelse läggs på föräldrarna som förebilder och mindre på biologin. Vilket kan kasta mycket skuld på föräldrarna om något går fel. 

En fjärde barnsyn

I andra delen av Relationsrevolutionen bygger Lars H Gustafsson vidare på vissa delar av de tre traditionella synsätten och fogar samman en ny vision. Först och främst tar hans ”fjärde vägens barnsyn” avstamp i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Barn är människor som vilka som helst, med samma rättigheter. I varje situation måste därför vi vuxna fråga oss om vi skulle göra samma sak mot en vuxen. Är svaret nej, måste det motiveras med särskilda omständigheter, som barnets speciella behov av skydd på grund av att det inte utvecklats färdigt ännu. Barn ska inte behöva utsättas för ett ansvar de inte är mogna att ta. En viktig del av detta perspektiv är också att varje barn har något att tillföra bara vi vuxna tittar och lyssnar med nyfikenhet.

På sista sidan finns en snabbguide med åtta vardagstips.

För den som vill läsa mer så publicerade Tidningen Fritidspedagogik nyligen en intressant intervju med Lars H Gustafsson där han beskriver sitt sätt att se på barn.

Har du också läst Relationsrevolutionen? Vad tyckte du? Vad tänker du om de olika sätten att se på barn?