Föda barn utomlands – throw back till Brysseltiden

Påsken för åtta år sedan gick vi i väntans tider. Vårt rödhåriga lilla yrväder skulle göra entré inom några veckor. Men inte nog med att vi skulle bli föräldrar för första gången, vi skulle också föda barn utomlands. Min man arbetade just då i Europaparlamentet och vi bodde i Bryssel. En spännande upplevelse för mig som inte bott utomlands tidigare.  

Magen och jag bland magnoliabladen i Heysel-parken där även det 102 meter höga monumentet Atomium finns. Verket som föreställer en uppförstorad järnkristall och är ett av de mest välbekanta kännetecknen för Bryssel. 

På sjunde våningen i det här maffiga huset bodde vi under nästan ett år. Hissen var så liten att den rejäla svenska Brio-barnvagn som mina föräldrar forslade med sig när de hälsade på knappt gick in. Men det kändes på något sätt skönt med ett märke man kände igen.   

Puss puss! Att föda barn utomlands är väl egentligen ingen stor grej. Det händer förstås hela tiden. Och vården i Belgien var verkligen toppen. Men samtidigt blir det ju ett extra utsatt läge att inte fullt ut kunna språket. Min man talar visserligen franska, men jag hänger bara med någorlunda när det går lååångsamt. Men som tur var hittade jag en läkare som talade svenska. Hon gjorde alla kontroller under graviditeten, och det var även hon som förlöste mig.    

Eftersom vår lilla bebis vuxit sig rätt stor där inne i magen ville läkaren sätta igång förlossningen när jag gått fyra dagar över tiden. Vi kom till sjukhuset en torsdagskväll i början av maj och vid tvåtiden på natten satte värkarna igång. Och det med full kraft! Kroppen fick aldrig någon chans att trappa upp stegvis så smärtan blev överväldigande. När barnmorskan frågade om smärtlindring svarade jag bara ”ge mig, ge mig”.

Men med epiduralbedövningen stannade värkarna av och värkstimulerande dropp sattes in, men det dröjde ändå till kl 18.40 på fredagen innan vår dotter till slut kom ut. Barnmorskorna hann börja prata om kejsarsnitt, men så dök läkaren upp och använde sugklocka istället.  

Till skillnad mot i Sverige får man i Belgien stanna flera dagar på sjukhuset efter förlossningen, eller så var det åtminstone för åtta år sedan… Det var både bra och jobbigt. Min man blir stressad av sjukhusmiljön och jag kunde inte kommunicera ordentligt med vårdpersonalen. Jag blev till och med känd som ”madame som bara talar engelska”. Så det var skönt att få åka hem och börja det nya livet.  

Första promenaden med bebis i vagnen, genom regniga och blåsiga gator. Men efter denna promenad låg inte dottern många stunder i vagnen. Hon visade tydligt att hon trivdes bättre med att bli buren. Först när hon kunde sitta upp och se världen fick vagnen godkänt.  

Eftersom vi skulle flytta hem efter sommaren skaffade vi inte så mycket bebissaker i Bryssel. Det var kanske lite knasigt kan jag tycka i efterhand. En babysitter hade till exempel varit bra att ha till en bebis som inte gillade att ligga. Men man hittar ju lösningar på det mesta! 

En annan pryl som hade varit bra att ha var en badbalja. Första badet fick bli i den rejäla diskhon i köket, men oj vad det fick gå fort. Antagligen var det lite för kyligt i luften. Efter det badade vi istället tillsammans i badkaret och det gick mycket bättre. 

Härligt med en liten nostalgitripp ibland! Någon mer med erfarenhet av att föda barn utomlands? Hur var det för dig? 

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.