Schemabrytande aktiviteter – bättre att ställa in ibland

Äsch, nu hamnade vi där igen. En skoldag med schemabrytande aktiviteter som kändes alldeles för rörig och oförberedd för Storasyster. Senast var i början av hösttermen då det var kompisdag och hon fick stanna hemma. Den här gången var det friluftsdag. Och hon fick stanna hemma.

Egentligen skulle hon ha åkt skridskor och tyckte att det kändes rätt okej. Men tyvärr kan man ju inte lita på vintervädret så igår eftermiddag fick vi veta att lärarna troligtvis skulle ta till plan B istället. OS-lekar utomhus. Och, nja det var Storasyster inte så bekväm med. Jag menar, vad är ens OS-lekar? Och följa regler istället för att skrinna fritt…

Schemabrytande aktiviteter

För personer som på olika sätt har svårt för förändringar kan schemabrytande aktiviteter vara väldigt tufft. I det här blogginlägget på ADHD-ministeriet beskriver Karin så väl hur det påverkar henne. Och hon är ändå vuxen och kan förstå sig själv bättre än ett barn.

Schemabrytande aktiviteter är jobbiga nog i sig själva, när de dessutom ändras i sista stund kan det bli övermäktigt.

Tidigare under terminen har Storasyster klarat av både teaterbesök och fadderdag (med en tjej i 5:an som hon inte känner), men då har hennes lärare och vi haft tid och möjlighet att förbereda. Jag kom och hämtade utanför teatern, hon fick träffa faddern en gång innan. Men friluftsdagen gick plötsligt från skapligt strukturerad och begriplig, till fullständigt okontrollerad.

Ska man pusha?

Efter att jag kollat av hur jobbig hon egentligen tyckte att friluftsdagen kändes så bestämde jag mig för att hon kunde vara hemma. Jag och Lillebror är ändå lediga, och hon missar ingen viktig kunskapsinhämtning. Däremot sparar hon på sina energireserver när hon slipper oroa sig.

I bakhuvudet hade jag också ett otroligt bra blogginlägg från M som i underbar som jag läste ganska nyligen. Där skriver Tina Wiman om att hon aldrig pushar eller övertalar sina barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning till skolan, däremot curlar och lirkar hon. Men när hon märker att barnet inte är i skick att orka så bromsar hon direkt. Så här skriver hon:

”Ju tidigare jag tar ansvar genom att sätta stopp för lirkandet, pratandet, och ge klara besked: ’Du ska inte till skolan, och det är på mitt ansvar!’ desto fortare börjar barnet sin återhämtning. För så länge stresshotet om skolan hänger över hens huvud kan hen inte slappna av = ingen vila = ingen återhämtning = bara tröttare imorron.”

Leka skola istället

Än har jag verkligen inte övat upp min fingertoppskänsla när det gäller detta, utan trugar nog alldeles för länge. Och ger för mycket val då jag borde sätta ner foten. Den här gången fastnade vi till exempel på att vi måste sjukanmäla Storasyster för att meddela skolan. Men det är ju att ljuga! Så hon ville slippa friluftsdagen, men inte ljuga…rävsax!

Men så kom jag att tänka på den enda gång i livet jag faktiskt sjukskrivit mig från ett jobb, utan att vara sjuk. Så jag berättade för henne om det. Sedan sa jag med eftertryck att ”den här friluftsdagen är för rörig, och det är helt okej att stanna hemma”. Och så kom vi överens om att vi kunde leka skola istället.

Efter lite högläsning på morgonen hade vi sedan NO. Lillebror blandade vatten, oja och diskmedel, medan Storasyster gjorde en lampknapp med hjälp av experimentlådan.

Hur reagerar ditt/dina barn på schemabrytande aktiviteter? Kul eller jobbigt?