”Du kan inte bestämma om jag är rädd”

Den senaste tiden har Storasyster ofta varit rädd. Här hemma i vårt eget hus. Rädd för mörkret, rädd för att vara ensam på övervåningen, rädd för ovanliga ljud. Och av någon anledning har jag rätt svårt att möta denna rädsla. Jag har funderat på varför, men hittar inget bra svar. Kanske orkar jag helt enkelt inte leva mig in i hennes känsla.

Tyvärr blir jag oftast irriterad. Och tycker att hon larvar sig. Särskilt i stressiga eller pressade situationer. Och när jag inte klarar av att bekräfta hennes känsla och visa att det är okej att vara rädd, blir hennes rädsla förstås ännu starkare.

Får vara rädd

Men livet har gett mig ett barn med stor förmåga att uttrycka sig. Och lyssnar jag bara sätter hon igång nödvändiga tankeprocesser. En kväll för några veckor sedan när snön låg djup var vi ute och åkte pulka i backen. Trots att jag kände att det var dags att avsluta lät jag barnen åka några gånger till, vilket slutade i kaos.

När vi kom in kände jag mig så besviken och arg på mig själv att jag inte följt min första tanke. Så när Storasyster ville ha sällskap upp för att hämta torra kläder vägrade jag. Maten måste ju lagas! Och bla bla bla… När jag dessutom försökte övertala henne om det inte fanns något att vara rädd för fräste hon åt mig: ”Du kan inte bestämma om jag är rädd”. Och så är det ju naturligtvis. Alla barn har rätt att känna och uttrycka sina känslor.

Att vara rädd ibland hör till livet. Men också att lära sig våga ändå. Här har Storasyster försökt peppa sig med hjälp av kylskåpsmagneterna.

Google gav svar

Efter en sökning på det allvetande nätet gav Vårdguiden 1177 återigen ett bra svar. Att vara rädd för allt möjligt är inte alls ovanligt i 6–7-års åldern. Barnets förmåga att föreställa sig saker utvecklas hela tiden och detta abstrakta tänkande kan föra med sig oro och rädsla. Samtidigt blir barnet under den här perioden mer och mer självständigt, men inser också hur beroende det är av andra. Detta kan leda till separationsångest och exempelvis göra det jobbigt att lägga sig för att sova på kvällen.

Och att separationen och rädslorna vid läggdags är jobbiga för Storasyster har vi också märkt av extra mycket på sistone. Men även det har hon så fint satt ord på:

”När jag ska lägga mig blir jag så liten, så liten och mina tankar blir så stora, så stora. Det känns som om jag är pytteliten och mina tankar bara far upp och finns överallt i hela rummet. Jag känner mig som en livrädd liten hare när räven kommer.”

Vad är ditt/dina barn rädda för? Hur hanterar du det? Kommentera gärna här nedanför!