Lära sig hantera starka känslor – barnen imponerar

”Mamma, nu är jag arg på dig. Jag tänker slå dig.”

”Nu är jag arg och dum. Jag vill rivas.”

Under sommaren har Lillebror blivit allt mer ilsken när saker och ting inte blir som han tänkt sig. Och det talar han minsann om också. Om han inte skriker rakt ut förstås. För omgivningen kan det vara lätt hänt att smittas av en persons arga känslor och reagera med att själv bli irriterad. När Storasyster var i samma ålder och dessutom precis hade fått ett syskon var hon också ofta arg – men ååå vad jag önskar att jag varit bättre på att hantera starka känslor redan då!

I sin bok Med känsla för barns självkänsla och på sin blogg En annan du skriver Petra Krantz Lindgren om att det bakom varje mänskligt beteende finns ett eller flera behov. Det gäller att luska reda på det behovet för att förstå beteendet. Bara den insikten tycker jag är till stor hjälp. När jag tänker att barnens ilska är ett sätt för dem att uttrycka ett behov kan jag lättare acceptera den. Vilket egentligen vore en självklarhet – när ett spädbarn skriker skyndar vi ju oss naturligtvis att byta blöja, ge det mat eller en varm kram – men större barn har vi liksom inte lika stor förståelse för. Vi förväntar oss att de ska klara mer.

Storasyster har visserligen inte helt vuxit ifrån att skrika ut sina behov, men hon hittar också allt bättre vägar. En lapp med en fråga/ett hot på framsidan…

…och en stark känsla på baksidan. Men utan att bryta ihop visade hon ju tydligt att hon inte gillar att hon måste stanna inne efter middagen på vardagar nu när sommarlovet är slut. 

Vanligt med utbrott

Men starka känslor är ju en självklar del av varje småbarnsförälders vardag. Enligt Martin Forsters bok Fem gånger mer kärlek har exempelvis barn i 3–4-årsåldern i genomsnitt 5–6 vredesutbrott i veckan som varar ungefär 4–5 minuter. Att jag har svårt med de här stormarna hänger nog ihop med att jag själv långt upp i vuxen ålder har varit helt värdelös på att hantera starka känslor hos mig själv. Länge klarade jag aldrig av att bli riktigt arg utan att börja gråta. Och jag har fortfarande svårt att prata om hur jag känner innerst inne. Men, jag övar. Och tro det eller ej så verkar jag ha mycket att lära av mina ilskna barn.

Så tillbaka till citaten i början. Vid en första anblick låter de ju hemska. Spontant skulle man ju vilja få Lillebror att sluta säga så, sluta känna så. Men … vid närmare eftertanke visar han ju prov på en otrolig förmåga att sätta ord på sin upplevelse. Att möta honom i den känslan kräver visserligen en hel del tid och tålamod av oss föräldrar, men varje gång vi klarar av det går både vi och han stärkta ur situationen. Och det handlar inte om att bara ge efter för hans vilja, utan om att lyssna och hitta en lösning som fungerar för alla. För som Petra Krantz Lindgren också skriver finns det flera olika strategier för att tillgodose varje behov.    

Hjälp att hantera starka känslor

Här är några frågor inspirerade av de två ovanstående författarna som jag försöker ställa mig för att lära mig att hantera starka känslor, både barnens och mina egna:

Varför? Varför gör barnet som det gör? Varför gör jag som jag gör? Vilka behov ligger bakom? För Lillebror är det förmodligen ofta behovet att få vara med och bestämma. Och behovet av förberedelse i god tid när vi ska byta aktivitet. För mig är nog behoven av kontroll och lugn rätt stora.

När? I vilka situationer uppstår beteendet? Är det när vi är trötta? Hungriga? Har varit ifrån varandra för länge? När något roligt ska avslutas? När vi är stressade?

Hur? Vad kan vi göra för att förebygga dessa situationer? Hur hittar vi långsiktiga lösningar? Finns det till exempel något område Lillebror kan börja bestämma mer över själv?

Vilka känslor tycker du är svåra att möta? Hur gör du?