Övervinner kärleken allt – även ADHD?

En läsare har bett mig att berätta om min mans ADHD och på vilket sätt det hjälpt oss att få en diagnos. Efter att först ha fått okej från honom gör jag det gärna. Men det får bli i flera olika inlägg för att det inte ska bli så långt. I nästa inlägg tänkte jag beskriva de svårigheter hans ADHD innebär i familjelivet. Eller åtminstone dem fem mest påtagliga. Och därefter vad utredningen och diagnosen inneburit för oss.

Men innan dess något helt annat. Eftersom jag inte vill vara för negativ och det dessutom råkar vara alla hjärtans dag kommer här en kärleksförklaring till mannen i mitt liv. Han som berikar både min tillvaro och mig som person. Med sin intensiva glädje och enorma kärleksfullhet. Med sina kreativa idéer och sitt imponerade driv. Med sitt mod och sin vilja att utvecklas. Med sin omtanke och strävan efter att allt ska bli så bra som möjligt för alla. Utan honom skulle inte jag vara jag. Vi har varit i varandras liv så länge.

Svårt att leva ihop

Men det är förstås aldrig bara enkelt att leva ihop. Förmodligen inte för några. Och kanske ännu mindre för vissa. Det är så många stora och starka känslor inblandade. För personer med ADHD är dessutom känslorna ofta ännu mer intensiva. Såväl glädje som ilska. Och allt där mittemellan. Ännu efter 16 år tillsammans blir jag ofta överrumplad av hur starkt min man kan känna kring något som i mina ögon är en småsak. Som att livet nästan inte är värt att leva när det inte finns sötsur sås till middagen.

Och alla dessa känslor blir ibland svåra att förhålla sig till. De rader som kommer här är inte hämtade exakt från vår verklighet, men de beskriver hur dubbelt det kan kännas ibland. Jag skrev dem efter en av våra mörkare stunder:  

”Älska, hata. Hata, älska. Känslornas totala motpoler. Lika långt från varandra som ändarna på en snörstump. När hon stod där framför honom på köksgolvet kände hon hjärtat klappa, kroppen skaka och kinderna hetta. Var det kärlek eller var det hat? Lägger man snöret i en cirkel kommer plötsligt ändarna precis bredvid varandra istället.

Hon stirrade honom rakt i ögonen och föreställde sig hur snöret förvandlades till en liten orm som hungrigt nafsade sig själv i svansen. Skulle kärleken äta upp hatet eller tvärt om? När han tog ett steg närmare reagerade hon utan att tänka. Med nävarna så hårt knutna att naglarna skar in i handflatorna slog hon armarna om honom i en kram. Han stannade förvånat till mitt i steget. Ormen släppte sitt grepp om stjärten och slingrade iväg.”

Mitt bästa sätt att reda ut stora tankar har alltid varit att skriva. Jag blir allt bättre på att prata om dem också, men jag behöver lite tid för att formulera mig.

Livet är sällan svart eller vitt. Aldrig särskilt enkelt. Jag vet inte riktigt vad vi gjort eller gör för att få kärleken att övervinna svårigheterna. Men hittills har vi inte gett upp…

Vad behövs för att kärleken ska övervinna livets alla fallgropar? Vad tycker du? Och när är det läge att faktiskt bryta upp istället för att kämpa vidare?

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.