Så blev vi en arg familj – 11 faktorer att hålla koll på

Om du tittat runt här på bloggen vet du kanske redan att vi var en rätt arg familj en period. Och är det ibland fortfarande. Du vet kanske också att jag inte menar att en familj alltid ska vara glad för att må bra. Alla känslor är förstås okej. Vad du däremot inte vet är hur vi blev en arg familj.

Det är naturligtvis inget som sker över en natt, utan det är många bäckar små som till slut blir en brusande flod av frustration och ilska. Här listar jag 11 faktorer som gjorde oss till en arg familj:

1. Sårbarhet

Alla familjer har sina styrkor och svagheter. Men olika familjer är sårbara av olika anledningar. Hos oss har två familjemedlemmar neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i form av ADHD. Många gånger är det en superkraft, men det påverkar också familjen i grunden. När vi hade det som jobbigast var vi mitt i två utredningar, hade mängder av möten och livet var kaotiskt. Nu är det bättre, men vi måste hela tiden kämpa med att förstå, acceptera och anpassa oss till vad diagnoserna innebär. Som till exempel svårigheter med att reglera just impulser och känslor. 

2. Inget nätverk

Alla våra släktingar och många av våra vänner bor långa mil ifrån oss och kan inte förgylla vår vardag – eller avlasta i den. Vi träffas så ofta det går och släktingarna är mer än gärna barnvakter, men då krävs förstås planering och framförhållning. Ibland hade det varit fint att bara titta över på en fika.

3. Krävande arbete

Min man har de senaste tio åren haft flera jobb med mycket resor, stort ansvar och väldigt långa arbetsdagar. På kvällar och helger är han ofta riktigt trött. Jag har därför varit mycket ensam med barnen. Vi har tillsammans valt att ha det så, men det har varit mer slitsamt än jag själv riktigt förstått. Särskilt när barnen var mindre.

4. Svajig relation

Småbarnsåren är förstås tuffa för många föräldrar och har även varit det för oss. Lillebror var dessutom bara bebis när den stökiga tiden började. Sömnbrist, tidsbrist och nästan lika ofta känslobrist tärde på oss. Vi har grälat, surat och gråtit men vi har fortsatt att välja varandra. Men, och det är ett viktigt men, våra vuxenproblem har tyvärr påverkat vår förmåga att hantera familjens andra behov och svårigheter.    

5. Trötthet

Den förlamande tröttheten har naturligtvis alla småbarnsföräldrar känt. Utan tillräcklig ork är det svårt att förhandla, lirka och söka nya vägar framåt.  Men för oss uppstod också en sorts själslig trötthet av alla starka känslor, all frustration, alla konflikter och allt dåligt samvete. Och då upplevde i varje fall jag att jag hade svårt att hålla fast vid min medkänsla.   

6. För höga ambitioner

Laga nyttig mat, baka egna bullar, sy gardiner, fixa fina kalas och odla tomater. Allt sådant älskar jag att göra och jag vill gärna föra över den glädjen till mina barn, men så här i efterhand borde jag ha tryckt på pausknappen mycket tidigare. Var sak har sin tid. Det går att köpa färdig pepparkaksdeg och förodlade plantor – det blir lika gott och mysigt för det.  

7. För många principer

En annan sak jag borde ha släppt på tidigare är en massa principer som orsakat onödiga konflikter. Det är till exempel okej att ge barnen lite frukt precis innan middagen, att låta dem gå utomhus utan skor en stund fast det är för kallt eller att underhålla dem med tv och surfplatta medan man städar.    Men jag är en person med stort kontrollbehov så jag har ibland haft svårt att välja mina strider.    

8. För lite vuxentid

De gånger barnen haft barnvakt över natten för att jag och mannen ska hitta på något tillsammans är lätt räknade. Dels för att vi inte velat åka ifrån dem när de varit små, dels för att vi varit dåliga på att planera. Men framför allt för att vi inte insett hur viktigt det faktiskt är att prioritera vuxenrelationen. Vi har nog räknat med att det ordnar sig ändå. Men utan stadiga och lyckliga föräldrar som har det bra tillsammans finns ingen glad familj.  

9. För lite egentid

Det här gäller framför allt mig, mannen har varit bättre på att ta sig tid för till exempel träning, medan jag nästan helt gått upp i att vara mamma. Att bli förälder är något jag längtat efter sedan jag var liten och jag älskar det verkligen. Men jag behöver också bara vara jag och tänka mina egna tankar utan avbrott då och då …

10. För höga krav

Barn gör så gott de kan och vill samarbeta, men ganska ofta blir de krav som vi vuxna ställer alltför höga. Och då reagerar barnen med att spjärna emot på olika sätt. När jag tänker tillbaka kan jag nu se att många av de krav vi ställde på Storasyster för några par år sedan var alldeles för stora. Hon hade behövt få vara liten ett tag till.    

11. Kontrollförlust

När man tappar kontrollen över en situation är det lätt hänt att paniken och ilskan kommer som ett brev på posten. Under vår tuffaste tid hade vi vuxna inte kontroll över vardagslivet i familjen, hur vi än försökte. Inte så att barnen styrde, utan bara för att allting spårade ur hela tiden. Och när vi famlade efter fäste dök ilskan upp som något att hålla sig i.

Ja, det blev ett långt inlägg det här … en eloge till dig som fortfarande läser! Punkterna ovan är absolut inte tänkta som ett försvarstal, utan bara som en förklaring till hur vi blev en arg familj.

Känner du igen dig i någon eller några punkter? Har du också en tidvis arg familj? Skriv gärna en kommentar och berätta!