Viktigt med identifikation – hur prata om diagnosen

När Storasyster fick sin ADHD-diagnos var hon ganska liten, hon skulle strax fylla sex år. Och vi visste inte riktigt hur vi skulle prata om diagnosen med henne. Tyvärr fick vi även ganska lite vägledning från de som borde veta. Men från BUP fick vi i varje fall tipset att läsa bilderboken Jippe! Jag har ADHD av Jessica Stigsdotter Axberg. Den var toppen! Storasyster kunde identifiera sig med pojken i boken. 

Att Hjärnfonden informerar om ADHD, ADD och Tourettes på baksidan av mjölkpaketen just nu får en stor tummen upp av oss! Ett bra sätt att synliggöra personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. 

Själva diagnosen var egentligen ingen stor sak. Bara några månader tidigare hade även pappan i vår familj fått sin ADHD bekräftad på papper – läs gärna här om fördelarna med hans diagnos – så det blev förstås en naturlig ingång till att prata om diagnosen med Storasyster. Men mest utifrån de styrkor ADHD för med sig. Att prata om det som kan vara jobbigt och svårt har däremot varit motigare. På det örat vill hon inte höra. Och hon har heller inte velat berätta för kompisar varför hon tar medicin.   

Hjälp från skolan

Men förra veckan kom Storasyster strålande hem från skolan och berättade att de pratat om funktionsnedsättningar i klassen. De har fått rita och namnge en funktionsnedsättning ur fantasin. Läraren läser också högt ur boken Coolt med ADHD av Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg. Och då uppstod följande samtal:

Storasyster: Alice i boken är precis som jag, ganska busig. Och hennes mamma är precis som du!

Jag: Jaha, hur är hon då?

Storasyster: Jooo, rätt så tjatig och så. Men mamma, jag visste inte att ADHD är en funktionsnedsättning. Att jag har en funktionsnedsättning. 

Jag: Mmm, nä. Men det kan ju vara olika i olika situationer. Till exempel i skolan när man ska sitta still och lyssna kan ju det vara svårt om man har ADHD. Då kan det vara en funktionsnedsättning. Men när man till exempel har idrott är det jättebra att kunna springa fort och hoppa högt. 

Storasyster: Vi har pratat om hur det är att ha ADHD. Och jag räckte upp handen och sa att jag har det.

Jag: Jaha, hur kändes det då?

Storasyster: Det kändes bra! Jag har velat säga det till klassen förut.  

Prata om diagnosen

Som så ofta när det gäller den här smarta tjejen tar dock hennes funderingar kring ADHD:n skruv i hennes beteende. De senaste dagarna har det känts som om hon släpper spärrarna extra lätt här hemma. Men plötsligt kom jag på ett nytt sätt att prata om diagnosen, både dess för- och nackdelar. Jag plockade fram ett häfte jag fått från BUP tidigare, men som hon nu var redo för. 

Häftet heter Snubbeltråden och innehåller information om ADHD men framför allt olika frågor att själv fylla i. Kring dessa uppstod ett intressant samtal där vi på ett neutralt sätt kunde reflektera kring olika styrkor och svagheter. 

För att kunna jobba med sina svagheter måste man först få syn på dem. Något både barn och vuxna kan behöva hjälp med förstås.

Hur tänker du kring att prata med barn om exempelvis en diagnos? Eller kanske en svår sjukdom? Vilken skillnad gör det att kunna identifiera sig med någon annan i samma situation?