Svårt att visa hänsyn – åtminstone på ”rätt” sätt

Storasyster har ganska ofta svårt att visa hänsyn. Svårt att smyga och viska när någon sover, svårt att sluta sjunga samma sak om och om igen trots att omgivningen blir galen. Svårt att hejda sina impulser helt enkelt. Men det är inte samma sak som att hon inte är en hänsynsfull person… 

Ljud hela tiden

Torsdag morgon kl 06.39. Mamma och två barn gör sig i ordning i det rätt så trånga badrummet. Storasyster sjunger hela tiden: ”Jag blir färdig fö-örst, jag blir färdig fö-örst” och stressar förstås Lillebror som inte vill bli sist. Sedan utspelar sig detta:

Mamma: Kan du snälla låta bli att sjunga? Det är så trångt här och vi blir stressade… 

Storasyster: Okej, jag kan sjunga Vårvindar friska istället. Vååår vindar friska, leka och viska… 

Mamma: Nej nej, sjung ingenting alltså. Var bara tyst och klä på dig. 

Lillebror: Här kommer Pippi Långstrump…

Mamma: Nej, du ska ju inte heller sjunga!

Lillebror: Jag kan sjunga inne i mitt huvud istället. 

Mamma: Ja, jättebra! 

Sssch! Att ta hänsyn till varandra är inte det lättaste. Särskilt inte när man har helt olika perspektiv.

Lillebror blir färdig först och går ner. Storasyster snackar vidare om ditt och datt, och blir till sist färdig före den sönderpratade mamman.

Storasyster: Mamma, är det okej för dig att vara själv här uppe? 

Hänsyn på sitt sätt

”Va?! Ja, så klart är det okej! Mer än okej…” blir förstås min första förvånade tanke. Sedan slår det mig att bland det värsta Storasyster vet är att vara ensam på en av husets våningar. Hon kan knappt kila upp och hämta något om vi andra är på bottenvåningen. 

Det svåra är alltså inte att visa hänsyn. Det svåra är att tänka sig in i en annan persons perspektiv. Att alla andra kanske inte älskar tjatsång på morgonen… 

Hur tänker du kring att visa hänsyn? Vilka förmågor måste ha utvecklats för att man ska kunna vara hänsynsfull? Kommentera gärna här nedanför!