”Sexåringen har myror i kroppen – och i själen”

Just nu har vi ofta ett litet åskmoln här hemma. Lillebror är visserligen bara fem och ett halvt år än så länge, men mycket av den blivande sexåringen märks redan i honom. Vad kämpigt det måste vara att bli arg och frustrerad för så mycket heeela tiden!

Anti det mesta i ena stunden och tvärtom i nästa. Sådan är den här blivande sexåringen just nu…

Perioden runt 6-årsåldern brukar ju kallas för lilla tonåren just för att det händer så mycket i barnets utveckling och det blir ganska stormigt inombords. Läs mer om utvecklingen på 1177. I Stora boken om barn av Kristina Hofsten och Lena Lidbeck – som följt med sedan Storasyster låg i magen – läser jag om sexåringen och allt som händer i utvecklingen.

Sexåringen …

… vill både leka och lära.

… har ett stort behov av rörelse.

… växer snabbt och får ”slängig” motorik

… är nyfiken och tänker logiskt.

… vill känna sig duktig och har nära till självkritik.

… vill ha mycket uppmärksamhet från andra.

… prövar gränser och försöker tänja på vad som är okej.

… accepterar förmodligen inte ett nej!

… är både liten och stor.

… är ofta oförutsägbar och ändrar sig snabbt.

Myror i själen

”Sexåringen har myror i kroppen – och i själen” är ett citat som också kommer från Stora boken om barn som jag tycker säger väldigt mycket. Det kan inte vara lätt att förhålla sig till! Sedan ett tag tillbaka verkar Lillebror känna av det här krypandet. Hans humör far verkligen upp och ner som en berg-och-dal-bana.

Nästan varje gång vi ska gå ut hatar han att leka ute och hatar hela världen. Och i nästa stund älskar han att leka ute och ger oss alla hjärtliga kärleksförklaringar. ”Mamma, varför tycker du om mig” frågar han också ibland och godtar knappt svaret…

”Jag hatar att gå ut, dumma dig!” säger Lillebror. Och trettio sekunder senare: ”Åh vilket härligt väder! Jag älskar att gå ut! Mamma, jag älskar dig!”

Mycket tålamod

Kristina Hofsten och Lena Lidbeck skriver också att man som förälder kan ha svårt att acceptera det ”trots” som sexåringen bjuder på. Hen är ju stor nu och man förväntar sig mer. De skriver: ”Man blir argare och ertappar sig själv med att skrika och gorma i samma tonläge som barnet”. Men påpekar också att det i sig inte är farligt, barnet behöver ett visst motstånd.

Sedan vi senast hade en sexåring i huset har vi lärt oss en hel del. Då smittades vi för mycket av allt det arga, och dessutom kämpade vi med två ADHD-utredningar, sömnbrist och allmänt kaos. Nu försöker vi möta Lillebror med såväl tydliga gränser som tålamod, humor och massvis av kärlek. Det skadar heller inte att titta tillbaka på det jag skrivit om 3-årstrotset tidigare, det finns ju en del likheter…

Känner du igen beskrivningen av sexåringen? Hur har lilla tonåren varit för ditt/dina barn?