Dags att ta av mitellan – ”Jag vill inte sluta vara speciell”

Att vara åtta år och ha mycket spring i benen är ingen vidare bra kombo med ett brutet nyckelben. Här berättar jag lite om fallet från den stora lönnen. Men nu har det äääntligen gått två veckor och det är dags för Storasyster att ta av mitellan. Tyvärr är det ju inte fritt fram att röra sig hur som helst för det, utan det är flera veckor kvar då hon måste ta det försiktigt.

Med armen i mitella behövs lite hjälp med dragkedjan. Den där extra omtanken och uppmärksamheten man får när det gör ont kan kännas svår att förlora när allt blir som vanligt igen.

Men bara den lilla detaljen med mitellan har rört upp stora känslostormar den senaste tiden. Och det är motstridiga känslor. För när man bryter nyckelbenet blir plötsligt hela världen så väldigt snäll. Man får det man allra helst önskar att äta. Alla frågar hur man mår. Man får titta på film hela dagen. Så för ett par dagar sedan grät Storasyster över att hon ”inte ville sluta vara speciell”. Framför allt inte här hemma i familjen.

Att jag försäkrade att hon alltid är speciell för oss det köpte hon inte!

Vill inte sticka ut

Samtidigt vill hon absolut inte sticka ut i skolan. Inta ha hjälp att skära kasslern i matsalen. Inte gå en lugnare trappa upp till klassrummet. Inte sitta bredvid på idrotten. Så de senaste dagarna har hon tjatat om att få ta av mitellan. Och nog trott att armen ska kännas mer eller mindre som vanligt…

Ut med irritationen! Först skriver Storasyster en massa fula ord och sedan knölar hon ihop pappret.

Igår fick hon prova hemma på eftermiddagen. Ganska snart kom frustrationen. Det gjorde ont och var inte bekvämt. Men mitellan låg kvar på golvet som en vilsekommen orm. Och efter lite betänketid hade hon ändrat sig: ”Jag vill inte vara speciell längre. Jag vill vara som vanligt! Och springa och hoppa”.

Men de samtalen väcker förstås funderingar. Att vara speciell i teorin – i någons hjärta och tankar – märks förstås inte så mycket. Att vara speciell i praktiken märks däremot…

Hur får ni varandra att känna sig speciella i din familj? Ös gärna på med tips! Här finns förbättringspotential hos oss!