15 frågor och svar om att ha ett barn med ADHD

Nyligen fick jag några kommentarer här på bloggen med frågor om vår dotters ADHD-diagnos. Och kanske finns det fler som är intresserade av just det, så här kommer en intervju med mig själv – mamma Lina – om hur det är att ha ett barn med ADHD. Som vanligt kallar jag dottern för Storasyster även här. Och detta är förstås bara min upplevelse, för andra familjer ser det helt annorlunda ut. 

Hur var din dotter som bebis? Märktes hennes ADHD redan då?

– Hon var pigg, nyfiken och energisk redan från början! Hon gillade inte att ligga ner, och ville helst ha kroppskontakt. Därför bar vi henne mycket och valde även att samsova. Så ja, det märktes tidigt att hon hade ett högt tempo. 

Storasyster ratade vagnen hon tills den dag hon var stor nog att sitta upp och se ut över världen. Vi tog oss istället runt med bärsele.

Varför blev det aktuellt med en utredning?

– Under sista året i förskolan blev läget akut där, men då hade vi redan kämpat på hemma ett par år. Ungefär i treårsåldern började det märkas allt mer att Storasyster behövde extra struktur och hjälp att komma igång med rutinuppgifter. Men det förstod vi inte riktigt då. I samma veva fick hon även syskon, vilket förstås påverkade hela familjen. När hon var fyra till fem år blev hon allt vildare och allt mer utåtagerande, eftersom hon inte mådde bra.  

Hur gick utredningen till?

– Vid femårskontrollen på BVC skickade sköterskan en remiss till psykologen på barnspecialistmottagningen, som gjorde en basutredning. Däri ingår bland annat en utvecklingsbedömning, läkarkontroll och samtal med föräldrarna. Efter det skickades ännu en remiss vidare till Barn- och ungdomspsykiatrin. Vi kunde som tur var få hjälp snabbt eftersom livet då var kaos, men oftast är det väntetid. 

– Sedan kom den ”riktiga” utredningen som var mer omfattande. Vi föräldrar och förskolan fick fylla i formulär och skatta Storasysters beteende och svårigheter på olika områden. Hon fick också göra tester av exempelvis arbetsminnet och hur hon klarade att lösa olika uppgifter. Även om hon blev trött av träffarna på BUP tyckte hon också att det var väldigt roligt, hon gillar stimulerande utmaningar.  

När fick hon sin diagnos? 

– Utredningen pågick under ett par månader, med runt fem träffar totalt. Så våren 2015 när hon precis fyllde sex år var utredningen färdig. Något vi saknade var dock hjälp att prata med Storasyster om diagnosen, vi hade trott att psykologen skulle förklara lite för henne. 

Hur kändes det att få diagnosen? 

– För oss var det en befrielse, trots att vi egentligen var helt säkra ändå. Min man hade ett halvår tidigare fått sin ADHD-diagnos och börjat ta medicin, vilket varit jättebra för familjen. Så vi kände ingen sorg eller oro. Bara hopp om att vi skulle kunna få till en lugnare vardag med mer förståelse för Storasysters utmaningar.  

Hur tänkte ni kring att börja medicinera?

– Visst kändes det lite obehagligt att inte veta hur medicinen påverkar på lång sikt, men samtidigt var det helt självklart. Vi behövde hjälp av medicin för att få ro för att jobba fram fungerande strategier. Dessutom har vi på nära håll sett skadan av att självmedicinera odiagnostiserad ADHD, vilket är många gånger värre. 

Vad tar hon för medicin och hur fungerar den?

– Medikinet, vars aktiva substans är metylfenidat. Medicinen förbättrar aktiviteten i vissa delar av hjärnan som är underaktiva. Hon blir lugnare, mer fokuserade och mindre impulsiv. En bieffekt är dock att aptiten minskas. Här har jag skrivit lite om det.   

Vilka är din dotters starka och svaga sidor?

– Det finns så många bra ord som beskriver min fina tjej! Hon är sprudlande glad, pratsam och nyfiken. Hon är otroligt kreativ och fantasifull. Hon älskar att leka, men också att lära sig saker. Men hon har också svårt att få stopp på sig själv när det går för fort. Svårt att komma igång med och fokusera på sådant som är tråkigt. Svårt att härbärgera starka känslor.      

Ibland kallas ADHD för en superkraft, vad tycker du om det?

– Det är inte så svart eller vitt. Visa sidor av ADHD:n är verkligen en superkraft i rätt sammanhang. Driv, hyperfokus och alla idéer utanför ramarna. Medan andra och/eller samma sidor försvårar vardagen i andra sammanhang. Barn med ADHD behöver mycket stöd för att använda kraften på rätt sätt.  

Barn med ADHD har extra mycket spring i benen. Storasyster älskar att leka ute. Vilket är toppen för då kommer energin ut i något bra.

Hur påverkar hennes ADHD familjen? 

– Under en period styrde ADHD:n vår familj helt och hållet. Vi kämpade och ändå blev allt fel. Vi ältade men kom aldrig till några svar. Vi försökte och försökte. Vi blev en arg familj. Idag har vi hittat strategier som för det mesta skapar bättre balans. Vi planerar, förbereder och strukturerar. Här finns flera texter om våra rutiner. 

Hon har även en lillebror, hur påverkas han?

– Länge hade jag dåligt samvete för att Lillebror kom i kläm när han var liten. Han har fått höra en hel del bråk. Men det har blivit bättre med tiden. Visserligen kommer han ibland i kläm fortfarande, men han har också väldigt fin kontakt med sin syster. Hon är ofta världens bästa lekkamrat. 

Vad har hon och/eller ni föräldrar fått för hjälp utöver medicinering?

– Jag har gått föräldrautbildningen Komet och även en kurs kallad Strategi, både via BUP. Dessa var till stor nytta för att vi skulle kunna anpassa vår vardag och vårt förhållningssätt. Utan det hade inte enbart medicinen hjälpt. Något vi saknat lite är dock någon typ av samtalsgrupp för Storasyster själv, men det tror jag finns för äldre barn och ungdomar. 

Vad har hon fått för hjälp från förskola och skola?

– Vi har hittills bara mött förståelse och fått stöd. Sista halvåret i förskolan hade Storasyster en resurs, och även ett lugnt rum där hon kunde vara för sig själv. Inför förskoleklass hade vi möten med hennes nya lärare och rektorn. Eftersom hon hade varit mycket utåtagerande i förskolan och vi inte visste hur hon skulle reagera på skolan så ordnades en resurs. Under första höstterminen tog resursen emot i ett avskilt rum och var ett jättefint stöd för Storasyster att komma in den nya klassen. 

– Till ettan behövdes inte resursen mer, men hur det kommer att bli framåt vet vi förstås inte. Förmodligen blir skolan jobbigare när kraven ökar. Storasyster älskar att lära sig och riskerar kanske att hamna i ”duktiga flickan”-fällan. Här har jag skrivit om hur Storasysters lärare öppnade för att berätta om diagnosen.   

Hur är det att vara förälder till ett barn med ADHD?

– Att vara förälder är alltid ett stort ansvar som för med sig olika krav. Men att vara förälder till ett barn med ADHD innebär att vara förälder med extra allt. Extra mycket grubblerier, extra mycket tålamod, extra mycket pedagogiskt tänkande, extra mycket detektivarbete för att hitta lösningar. Men då har vi haft turen att få en diagnos tidigt. Annars kan det också bli extra mycket sorg, oro och problem. 

Hur ser du på framtiden?

– Ljust! Vår dotter har en fantastisk förebild i sin pappa när det gäller att leva med ADHD. Vi har möjlighet att hjälpa henne hitta fungerande strategier från början. Den oro jag kan känna handlar snarare om sådant de flesta föräldrar funderar på. I varje fall just nu. Hur det känns om en vecka, en månad eller ett år går förstås aldrig att veta. Vi tar en dag i taget och är numera alltid beredda på att ompröva och hitta nya vägar. 

On the top of the world! Eller i varje fall högsta stenen i närheten.

Att vara förälder är utmanande många gånger! Vad är svårast för dig? Har du också ett barn med ADHD, vad känner du igen i min berättelse?

Dela:Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestEmail this to someone

You may also like...

4 Responses

  1. Jenny skriver:

    ❤️

  2. Emma skriver:

    Tack for att du delar med dig! Känner igen mig när det gäller vår äldsta dotter som är fyra år. Du skriver att er dotter var utagerande på förskolan pga att hon inte mådde bra. Förstår att det kan vara känsligt, men går det att ge något exempel på det utagerande beteendet och på vilket sätt det inte fungerade där? Och så skriver du att familjen var i kaos. Går det att ge exempel på det också? Tycker som sagt att det liknar vår situation, men det är så svårt att veta vad som är ”normalt” och när det kan anses som att det inte funkar.

    Vad skönt att ni har kommit vidare och att er familj fungerar bra nu!

    Kram

    • En glad familj skriver:

      Hej och tack för dina frågor! Vår dotter var väldigt vild på förskolan under den perioden. Hon sprang runt, klättrade på borden, hade svårt att lyssna och vara med i aktiviteter. Hon kunde också knuffa och smälla till både vuxna och barn. Så här i efterhand kan jag se att hon länge höll ihop sig i förskolan men till sist gick det inte mer.

      Hemma visste vi vid den tiden inte hur vi skulle möta och stötta dottern på bästa sätt utan vi blev tyvärr arga på henne. Det blev stökigt kring alla vardagsrutiner som inte funkade, som att klä sig, komma in från gården eller borsta tänderna. Vi vuxna blev också arga på varandra. Och vi ältade allt som gick fel. Vi hade det förstås bra också, men det jobbiga fanns hela tiden i bakhuvudet och slukade energi. Vi försökte jobba med tydliga rutiner men fick inte till det ordentligt.

      Hoppas att du fått lite mer svar nu, och att det ordnar sig för din dotter och familj! Hör gärna av dig igen om du undrar något mer. Kram!

  3. Emma skriver:

    Tack för ditt svar! Känner igen mig, särskilt med situationen hemma. Det är så dränerande med alla konflikter och att gå balansgång för att inte göra ”fel” och orsaka ännu mer konflikt. Vi blir också arga och hamnar i ältande och grubblerier om vad vi gjort/gör för fel, anklagar oss själva och ibland också varandra. Förstår liksom inte varför det bara inte funkar. Tror vår dotter håller ihop någorlunda på förskolan, däremot spårar det ofta ur vid hämtning. Som du också skriver så är det ju också bra emellanåt, det går upp och ner hela tiden. Det är väl kanske också det som är dränerande.

    Tack igen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *