Prata med barn om ångest – äntligen ett bra sätt att förklara

”Mamma, har du också en amygdala?” frågade Storasyster härom kvällen vid läggdags. ”Ja visst, det har alla” svarade jag. ”Jaha, jag trodde att det kanske bara var barn…” Det låter förstås som en jättekonstig fråga från en nioåring, men upprinnelsen är att jag för ett par veckor sedan äntligen hittade en webbsida som så bra berättar hur man kan prata med barn om ångest.

För Storasyster är kvällarna jobbiga ganska ofta. När det är dags att sova dyker många funderingar upp, och hon är även orolig för att inte kunna somna och till sist vara den enda i huset som är vaken. Vissa kvällar vaknar hon till – kanske av drömmar – och hamnar nästan som i panik. Sparkar, sprattlar och andas hetsigt. Ofta är det svårt att lugna henne igen. 

Att veta vad ångest är och beror på kan hjälpa barnet. Den del av hjärnan som heter amygdala är som en superhjälte som ibland rycker ut i onödan…

Normalt med oro

Tidigare har jag skrivit om separationsångesten som dök upp när jag skulle en helg till London i vintras, men ändå har jag inte riktigt satt ord på att även den här starka kvällsoron förstås är ångest. När jag väl gjort det kände jag direkt att jag måste ta upp det med Storasyster på något sätt. 

Så hur kan man prata med barn om ångest på ett bra sätt? Det finns säkert böcker att läsa på ämnet, men den här gången vände jag mig till internet. När man googlar frasen ”prata med barn om ångest” kommer mycket information upp. Bland annat listar Dininsida – psykoterapi för alla dessa vanliga tecken på ångest hos lite äldre barn:

  • Sämre självförtroende och minskad lust att pröva nya saker.
  • Plötsliga svårigheter att klara små vardagliga utmaningar eller enkla motgångar.
  • Svårigheter att koncentrera sig.
  • Vill inte äta eller sova, eller bägge två.
  • Får plötsliga utbrott eller kraftigare utbrott än annars.
  • Upprepar negativa tankar.
  • Tror att negativa saker kommer att hända.
  • Visar minskad lust att lära känna nya människor.
  • Minskar ner antalet kompisar, undviker att träffa kompisar och/eller kommer med ursäkter för att slippa gå till skolan.

Det står även att det är viktigt att berätta för barnen att oro och ångest är normalt, och att alla drabbas av det då och då. Dininsida skriver vidare att ”hantera oro är en livskompetens, och som vuxna och föräldrar är det en balansgång att ge barnen lagom mycket stöd”.

Hur prata om ångest?

Men mer konkret vägledning kring vad man faktiskt kan/bör/ska säga till sitt barn är svårare att hitta. Därför blev jag jätteglad när beteendevetaren Petra Krantz Lindgren delade en länk från psykologisajten Hey Sigmund med precis det jag sökte! Där har psykologen Karen Young skrivit ett långt inlägg om hur man kan hjälpa barn och tonåringar med ångest. 

Bland annat skriver hon att man ska undvika att släta över barnets känslor genom att säga ”Det är ingen fara, det går snart över”. Istället ska man visa att man förstår och försöka förklara vad ångest är för något. Och här kommer min översättning och förkortning av Karen Youngs barnvänliga förklaring: 

Ångest eller stark oro är något många känner någon gång, men det känns olika för alla. Ångesten dyker upp för att en del av din hjärna tror att något farligt är på gång och du behöver skyddas. Den delen heter amygdala. Den är liten och formad som en mandel. 

Amygdalas jobb är att göra din kropp stark och snabb – redo att fly från eller försvara dig mot det som kan vara farligt. Det händer på en gång och helt automatiskt. Amygdala stannar inte upp och tänker efter före. Och det är ju bra om du till exempel råkar ut för en arg hund! Men ibland tror amygdala att sådant som att börja i en ny skola också är farligt… Amygdala är lite som en brandvarnare som går igång även om det inte brinner, till exempel om en macka blir bränd i brödrosten. 

När amygdala gör kroppen redo att fly eller försvara sig skickas bränsle ut i form av syre, hormoner och adrenalin. Men det behövs ju inte om inget är farligt på riktigt. Kroppen blir överfull av bränsle som inte kan användas, och det är därför det känns så obehagligt när du har ångest. Det här är vad som händer:

  • Du börjar andas snabbt istället för lugnt för att musklerna ska få mycket syre. Därför kan du känna dig andfådd. Och när kroppen får för mycket syre sjunker koldioxid-halten och du kan känna dig yr. 
  • Hjärtat slår snabbare för att få ut allt syre i kroppen. Det kan kännas som hjärtklappning eller illamående. 
  • Bränsle skickas ut till armarna och benen, vilket kan göra att de känns spända. 
  • Kroppen försöker kyla ner sig själv för att inte bli för varm, och därför kan du bli svettig. 
  • Matsmältningen stannar upp för att allt bränsle ska kunna användas av armarna och benen. Det gör att det kan kännas som fjärilar i magen, eller att du mår illa. 

Amygdala är som en superhjälte i din hjärna som gör allt för att försvara dig! Nu när du vet att ångestkänslorna kommer från den kan du ge den ett namn så att det blir lättare för oss att prata om den. Problemet med ångest är att amygdala tror att den har koll, så du måste visa att du är okej och har läget under kontroll. 

Det bästa sättet att göra det är faktiskt att andas! Så enkelt är det. När du andas lugnt förstår amygdala att allt är bra. Du kan öva varje kväll vid läggdags. Andas in djupt ner i magen, håll andan en sekund och andas sedan ut. Upprepa 5–10 gånger.”

Lite lättare nu

Jag provade direkt och Storasyster tog verkligen till sig förklaringen av vad ångest är och vad som kan hjälpa. Lite lättare har det nog varit att bryta oron efter det. Till största delen beror det kanske på att jag bättre vet vad jag kan göra och inte stressar upp mig lika mycket.  Men övning ger ju färdighet så ju mer vi provar desto bättre kommer det nog att gå.

Har du några egna erfarenheter av att prata med barn om ångest? Berätta gärna här nedanför!

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.