Lågaffektivt bemötande – tre exempel på hur det fungerar

Något som verkligen hjälpt oss att bli en gladare familj de senaste åren är att stifta bekantskap med lågaffektivt bemötande. Det handlar enligt psykologen Bo Heljskov Elvén kortfattat om att ”skapa en miljö präglad av lugn och positiva förväntningar i syfte att minska stress och problemskapande beteende”. För mig trillade poletten ner när jag läste hans och Tina Wimans bok Barn som bråkar. Här har jag tidigare skrivit om mina fem största aha-upplevelser från den. 

Under förra veckans sportlov hände något spännande. Jag såg vid tre olika tillfällen hur man genom lågaffektivt bemötande på ett nästan magiskt sätt kan undvika att trappa upp en situation. Eftersom jag själv för ovanlighetens skull stod en aning eller helt utanför, och därmed inte hade någon egen prestige eller känsla inblandad, såg jag allt med liksom extra klarhet.  

Två av dessa situationer uppstod tillsammans med mina föräldrar. Som oftast är väldigt lugna, pedagogiska och har naturligt ett ganska lågaffektivt bemötande. Men det hjälper förstås inte alltid. Vi är ju bara människor som ibland är för snabba i vändningarna eller glömmer vad vi lovat. 

Exempel 1

Händelse: Lillebror brukar spela på surfplattan medan han väntar på mat. Oftast stänger han av själv när tallriken står på bordet, om man förbereder honom. Vid en måltid under sportlovet var mormor alldeles för snabb att ta bort surfplattan. Med följd att Lillebror stormade ut ur köket och ”aldli i livet” skulle komma och äta.

Så kunde det gått: Här hade vi kunnat börja tjata på honom att komma, vilket nog är den ”naturliga” reaktionen för många vuxna. Kanske förklara hit och dit, för att till sist be honom att sluta tramsa. Vilket bara hade gjort honom än mer upprörd. Kanske hade fått honom att börja veva med armarna och skrika. 

Så gick det: Eftersom jag kände direkt vad som gått fel bad jag honom om lov att få viska en sak i hans öra. Och det är ju ändå lite spännande när man är fyra år så han gick strax med på det. Jag viskade som det var. Att mormor tagit plattan för fort och att jag förstod att det inte kändes bra. Sedan följde han med till matbordet. Men där tog det stopp igen och hans ansikte mulnade. Jag frågade viskande om han ville berätta för mormor vad han kände. Det ville han och mormor kunde bekräfta hans känsla. 

Att stänga av den roliga surfplattan är inte det lättaste. Och mormor som inte är helt inkörd i våra vanor råkade vara alldeles för kvick.

Exempel 2

Händelse: Efter att vi åkt skridskor uppstod en upphettad situation vid bilen. Morfar hade glömt att han lovat Storasyster att sitta fram även på tillbakavägen, och nu lovat Lillebror också att få sitta fram. Två skrikande barn. När Lillebror ändå fick den åtråvärda platsen försvann Storasyster svärande ut i skogsdungen bredvid parkeringen. Morfar försökte gå efter för att be om ursäkt för sin glömska men kom snart tillbaka. 

Så kunde det gått: Hade vi direkt gått efter igen och försökt förklara att hon som är störst ibland måste anpassa sig hade hon bara försvunnit längre bort bland träden. Och blivit argare och argare.  

Så gick det: Vi väntade en stund och sedan gick jag efter henne och ropade ”Hallå i skogen”. ”Hej då i skogen” kom det då till svar från en liten filur nedanför en backe. Jag gick fram och gav henne ett kex, tog henne i handen och beklagade att morfar är så glömsk. Så gick vi tillbaka och satte oss i baksätet tillsammans. 

En bra strategi som Storasyster ibland använder sig av när känslorna blir för stora är att dra sig undan. Nu för tiden är vi inte längre rädda att hon ska rymma utan kan låta henne vara ifred en stund.

Exempel 3

Händelse: På väg hem från mina föräldrar stannade vi för lunch på ett hamburgerställe. Precis när vi börjat äta kom en mamma och två pojkar, kanske tio och fem år, och satte sig vid ett bord bredvid. Det märktes direkt att det var jobbigt att vänta på pappan och maten. De hade svårt att sitta still trots att mamman bad dem göra det flera gånger. Och stämningen kändes orolig. 

Så kunde det gått: Vem vet hur det hade utvecklat sig om mamman ihärdigt fortsatt att tjata? Hade det varit jag och mina barn hade vi helt klart blivit osams. Barnen hade blivit allt mer oroliga och bångstyriga och jag hade kanske väst något irriterat mellan tänderna. 

Så gick det: Oavsett om det var en medveten strategi eller bara ett lyckligt infall var det som hände sedan nästan vackert att få bevittna. Mamman slutade snabbt att be pojkarna sitta still och frågade istället den stora hur många företagsskyltar han kunde se utanför fönstret. Och den lilla hur många ballonger som fanns i rummet. Och plötsligt satt de som två ljus tills pappan kom med maten.

 

Känner du till lågaffektivt bemötande? Vad har du för erfarenheter av det? 

Du gillar kanske också...

5 svar

  1. Anna skriver:

    Vilka fina exempel! Jag är inte alls lika inläst som du, men av det jag har läst har jag inspirerats att i möjligaste mån ge tid, till exempel vid hämtning på förskolan. Av dig har jag inspirerats att inte göra stora grejer av saker som egentligen inte stora.

    • En glad familj skriver:

      Tack för två bra exempel! Det är inte krångligare än så. Samtidigt som det så klart är jättesvårt i vissa situationer. Men ju mer man testar desto naturligare blir det. På köpet blir man även mer lågaffektiv mot sig själv, vilket jag tror många föräldrar behöver ? Jag ältar till exempel inte längre sånt som gått mindre bra lika mycket.

  2. Diana skriver:

    Jag försöker bemöta barnen lågaffektivt hela tiden. Och det är som du skriver, ljuvligt. Till och med nästan som magi när situation efter situation, eller ja livet, rullar på så fint. Det som stökar till det hos oss är när jag har sovit för lite, är hungrig och eller är stressad. Enkelt avhjälpta faktorer. OM jag kan komma ihåg att stoppa hela cirkusen. Stopp, vad händer nu. Varför är det kaaaaaos. Det är svårt. Att bara stanna upp och reflektera en sekund. Jag har pärlat ett armband med orden paus. Som en hjälp på traven. För att påminna mig. Tack för boktipset!

    • En glad familj skriver:

      Men vilken toppengrej med ett armband som påminnelse! Tack själv för det fina tipset ? Ja, precis de där faktorerna är det som ”förstör” hos oss också. Men det känns ju ändå så bra att kunna se orsakerna till kaoset på ett helt annat sätt, istället för att börja tänka att det är barnen/maken/vädret/jobbet/livet det är fel på ?

  3. Faizullah skriver:

    Tack för två bra exempel.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.