Veckans topp och flopp: sommarlycka och skamkänslor

Varje vecka har sina ups and downs i en småbarnsfamilj. Kanske inte alltid blod, svett och tårar (och vi har förstås en otrolig tur som lever i ett land med fred och frihet), men i stunden kan det vara nog så jobbigt ändå. Därför tror jag att det kan vara bra att se tillbaka på både de bra och de mindre bra stunderna för få perspektiv på tillvaron. Här är förra veckans bästa och värsta i vår familj.

Veckans topp

Veckans topp är självklar! Att ha möjligheten att varje år få komma till Skåne när barnens mormor och morfar hyr en stuga där – det är underbart. Det blir en väldig närhet i relationerna när man umgås över lite längre tid. Dessutom är det något fint i att se sina barn leka på samma strand som man själv lekt på som liten. Att återskapa härliga barndomsminnen. 

Många härliga bad tillsammans med morfar trots skiftande väder. Ena stunden trängde vi ihop oss under ett parasoll i spöregnet och en halvtimme senare strålade solen igen. 

Mysig promenad i skogen med mormor en gråare förmiddag. Suset från tallarna blandar sig med bruset från havet. Och här finns två inlägg från förra årets vecka i Skåne – Hav, sol och sand i Skåne + Veckans topp och flopp: syskontid och tågkräk – för den som är nyfiken.    

Veckans flopp

Men kanske blev det en dag för mycket av det goda. För sista dagen blev en något guppig tur. Det började med att Lillebror nästan sparkade mig i ansiktet när jag skulle smörja solkräm. Han menade inget illa förstås och jag hade förberett honom för dåligt, men jag blev alldeles för arg tillbaka. Lite trötta var vi väl båda två. 

Sedan blev det tok nere på stranden. En flicka i Lillebrors ålder, som redan dagen innan tagit kontakt, kom fram och ville prata med oss. Vi visade vad vi byggt i sanden och sedan ville Lillebror ha springtävling. Och hon ville förstås vara med. Och då vägrade han. Så vi andra sprang. 

Sedan ville han springa med bara mig, men jag sa att ”alla som vill får vara med”. Och här någonstans borde jag ha insett vartåt det barkade. Borde ha avbrutit innan han mulnade ihop och började sparka sand. Men man vill ju inte vara oartig mot en främmande fyraåring och hennes mamma. Man vill ju gärna skyla över att ens son inte är en gnutta intresserad av att bli kompis.  

Så det som hände sedan var att jag tog en skrikande Lillebror under armen (eller jaja i famnen som en supertung bebis) och pulsade upp genom sand och strandråg. Sedan promenerade vi barfota bilvägen upp till stugan. Visserligen hand i hand men ganska irriterade. 

Och Lillebror är alls inte ouppfostrad och förstås ingen otrevlig person, han är bara liten och har svårt med sociala regler. Men ändå skämdes jag, och sedan skämdes jag för att jag skämdes.  

Lilla ensamvargen. Tänk vilken lycka det skulle vara om han hittade en riktig bästis.